Mitt hjärta går sönder

Då jag efter förra ultraljudet 5 juni blev lugn(are) över att fått se bebis hjärtslag samtidigt som läkaren förklarade att jag skulle komma att blöda ett tag framöver har jag under större delen av juni tagit det för vad det varit. En restblödning som läkaren kallade det. 

Mest gammalt blod som var helt ofarligt. 

Onsdag 25 juni 2014 

Det var ingen större förändring i själva blödningen men lite mer färskt blod o lite levrat blod så mest av allt ville jag in för en kontroll för att lugna mina nerver. 

Trodde egentligen inte att det var något mer än att jag bara oroade mig.... 

Kom dit, tog blodvärdet vilket såg bra ut, tog urinprov vilket också såg bra ut. 

Bejbi och jag satt i väntrummet och prata o skoja tills jag insåg att jag skulle få träffa en manlig gynekolog o jag blev jättenervös o det kändes olustigt. 

Blev vår tur och doktorn ställde lite frågor innan jag fick lägga mig. 

Nu....  

På skärmen såg vi bebis för andra gången. Nu lite större och vi kunde se huvud, ryggraden och stjärten... 

Men denna gången INGEN hjärtaktivitet...
Höll hårt i bejbis hand o gömde ansiktet med den andra.

Doktorn uttryckte sig osäker och ville hämta sin kollega och även hon kollade och "duttade" runt i livmodern för att se om det var bebis vinkel som gjorde att vi inte kunde se men ikke.... 

Det brast inombords ännu en gång och tårarna rann. 

Fick kliva ner ifrån stolen o klä på mig och den kvinnliga läkaren stannade kvar och förklarade att detta var ännu ett Ma (missed abortion) uteblivet missfall. 

Bebis levde och växte till ca v 9 men kroppen hade inte tagit hand om det själv då jag på lördag går in i v 12. 

Och eftersom jag inte fått igång en ordentlig blödning ville hon denna gången ge kroppen en knuff med medicinering för att framkalla missfallet. 

Dessutom skulle vi nu genomgå en utredning för att se OM det finns en orsak till varför detta händer eller om det bara handlar om orättvisa o otur. 

I väntrummet ville mina ben ge vika så bejbi fick hålla i o hålla om mig tills jag kunde sätta mig.

Så vi skulle nu sitta ner o vänta på en barnmorska som skulle förklara hur tabletterna skulle tas o även få en ny tid till undersökning. 

Barnmorskan kom och jag fick med mig fyra små påsar med tabletter. Några smärtstillande och så tabletterna som skulle få blödningen att starta. 

Hon förklarade snabbt hur det skulle ske o sen bad hon oss gå till provtagningen. 

Vi hittade till provtagningen och fick vänta en liten stund på vår tur.
Svullen av tårar o helt matt möttes vi av en virrpanna deluxe som spontant började prat om sitt husdjur och hur hon bodde. Hon öppnade o stängde lådor om vartannat o kröp under bordet för att plocka upp något hon tappa.
Hon tog först ett rör blod från Adde och sen samma på mig o var på väg att skicka iväg oss då hon inte trodde det var fler prover som skulle tas men då vi sedan sa att vi trodde det var fler kollade hon igen o givetvis var det fler. Då fick jag sitta igen o bli stucken i andra armen för 5 andra rör som skulle tas...
Vimsig om något!

Nu var klockan redan så mkt så vi åkte inte hem i väntan på att Ludwig skulle sluta på fritids utan vi gick en sväng till barnens ö o satt o pratade innan vi gick till hålet i väggen o åt lite.

Sen hämtade vi Ludwig vid 15 o cyklade till affären/hem i regnet.
Väl hemma berättade vi för Ludwig vilket gick bra. Han tyckte det var tråkigt att det hände igen men mer än så sa han inte nu...
Jag fixade middag - hemmagjord sushi vilket tar låååång tid o denna gången gick det heller inte som jag ville men det gick att äta ändå.

Senare skickade jag beskedet vidare till familjen och då brast mitt hjärta igen.
Låg o grät o grät o visste inte vart jag skulle ta vägen.
Älsk la sig bredvid mig i soffan o höll om mig hårt.
Kvällen gick o jag var helt utmattad när jag till sist kunde lägga mig.

Så idag då....torsdag 26 juni 2014

Vaknade med ont i magen men ingen förändring.
Åt frukost o kolla på sommarlov med killarna.
Dem cyklade sen till fiskaffären och jag stanna hemma och tog mina tabletter vid 10;30
Efter kl 12 började jag få kramp i magen, som mensvärk x50
Fruktansvärd smärta i hela magen o runtom ländryggen.
Börjar förstå att det nu är på gång, gråter igen för det känns så hemskt o det gör så ont.

Min far kom förbi när jag hade som mest ont o jag kunde varken prata eller knappt öppna ögonen då tårarna bara sprutade.
Han stannade inte så länge, ville mest kolla läget o berätta lite saker.
Efter en stund fick jag sådan kramp o jag trodde jag skulle blöda genom kläderna så jag gick på toaletten.

Vad som hände gjorde mig så chockad o ännu mer ledsen...
Fick som en "krystvärk" o kände att något var på väg ut men hängde kvar. Skulle torka bort men insåg att detta som nu låg i pappret i min hand var fostersäcken, helt intakt och jag såg vår bebis.
Jag grät hysteriskt i chock för jag var inte förberedd på detta.
Trodde inte ens det var möjligt.

Satt där med det lilla knytet, lika litet som mitt halva lillfinger men man såg så tydligt - huvudet, ögonen, öronen, kroppen, armar o ben, till och med fingrar och tår.
SÅ LITEN MEN SÅ ÄLSKAD OCH EFTERLÄNGTAD
Jag visste inte vad jag skulle göra!
Satt där säkert en kvart o bara grät innan jag fick dit Andreas. 

Satt och höll i bebis en stund till innan jag kunde förmå mig att släppa taget, vilket kändes så FRUKTANSVÄRT att behöva göra.

Satt i Andreas famn på vardagsrumsgolvet o grät okontrollerat. Så skönt att ha dig mity älsk! Min klippa, mitt stöd!
Du satt med mig när jag behövde dig, Du fick mig att andas när jag själv inte kunde.
Du fick mig att kunna slappna av så jag fick vila trots fruktansvärd smärta.
ÄLSKAR DIG BEJBI <3

Kan inte med ord beskriva känslan eller smärtan att uppleva detta igen och så på detta sättet dessutom.

Bejbi fixade så min mor kom förbi lite senare vilket var skönt.

Nu ligger jag här, fortfarande med värkar o kramper o börjar bli yr av blodförlust.
Helt uttömd och utmattad med ett igen krossat hjärta...

Dessutom våran officiella 3 års dag idag så
GRATTIS TILL OSS

:'(