Felicias förlossningsberättelse 31/10-17

Dagen med stort D var nu här! Alla förberedelser var gjort, blodproven lämnades in i tid, tidigt på morgonen för att allt skulle hinna bli klart i tid till operationen kl.08:00

Jag var redo. Duschad och klar och nu skulle katetern sättas. Klockan var nu ca 06.50
(Vad jag har förstått är det ganska lätt gjort att sätta kateter på killar men ibland mkt svårare på tjejer)
Men kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara SÅÅÅ svårt och vara så smärtsamt. Av någon anledning hittade dem inte urinröret, antagligen för att Felicias rumpa tryckte såpass hårt neråt bäckenbotten. Det tog 3 sköterskor/barnmorskor och ca 50-60 min plågande och flertal försök att lyckas sätta katetern på rätt plats.
Väl inne var nu klockan närmare 08 och vi fick skynda oss att rulla in i operations väntrummet för upphämtning.
Väl där möts vi av 2 op sköterskor som säger att vi kanske får avvakta då det var ett blodprov som inte gått genom analysen.
Mina sköterskor förklarar då att dem ringt doktorn och frågat om det var ett prov som behövdes eller ej vilket det inte gjorde tyckte han. Op sköterskorna sa ändå att deras narkosläkare o läkare ev vill ha det iaf vilket det till sist visade sig att det var så.
Vi fick rulla tillbaka in på rummet och ta nya blodprover och bara vänta. Det vi fick höra bar att vi kanske skulle hinna in på Op innan lunch men inte alls säkert.

Väntan kändes lång och så ca 9.30 kom ena sköterskan in och sa att det kanske ser ut att bli vår tur snart ändå. Trodde henne inte riktigt då vi precis fått "kanske före lunch" beskedet så tänkte inte jättemkt på det då. Andreas och jag hade på tvn och försökte väl koppla av en stund båda två men rätt som det var strax före 10 kom dem in och sa att nu var det dags.

Dem rullade iväg med mig i sängen ner till op hallen där Andreas fick dra på sig en fin overall och så vi blev upphämtade av op sköterskor. Fick sen gå in i salen och sätta mig på kanten av op sängen. Dem grejade och donade med div saker och Andreas stod framför mig och lugnade mig då jag blivit skakig i kroppen av nervositet och förväntan. Dags för bedövningen då.

Först skulle ryggen tvättas och omslutas av papper. Nu skulle jag kröka ryggen ordentligt villet inte är det lättaste med en stor mage ivägen + en oerhört obehaglig kateter.
Hon la först en bedövning under huden vilket gick ok bortsett från att jag är kittlig så ryckte till mest av den anledningen när hon klämde o kände vart hon skulle sätta den.
Sen till själva ryggmärgsbedövningen. Hon stack in nålen och det började stråla i vänster höft så då fick hon justera om och då stack det till i skinkan och hon fick justera igen. Minns jag någorlunda rätt fick hon justera om eller sticka om vid 4 tillfällen innan hennes kollega fick göra ett försök som då återigen stack mig i ryggen. Han hittade rätt ställe mellan kotorna iaf och la bedövningen och sa att nu ska du alldeles strax bli varm i skinkorna o benen. Dem hjälpte till och lyfta upp mina ben på sängen och jag blev inte varm som han sa, inget kändes konstigt.

Skynket sattes upp så vi inte såg vad dem gjorde med min mage.
Dem skulle nu tvätta av magen o sa att det inte skulle kännas lika iskallt som på ryggen. Men det gjorde det.
Dem blev nu lite osäkra på varför jag kände mer än jag skulle vid det här laget och rätt som det var nöp det till med något vasst i magen så jag skrek AJ vilket dem då snabbt började prata om nedsövning. Dem satte massa nålar o slangar och pratade massa fram och tillbaka och rätt som det var nöp det till med något vasst i magen igen och återigen skrek jag AJ! Narkosläkaren sa då snabbt "kraftig smärtreaktion- hon får sova"!

Nu fick Andreas gå ut ur rummet och läkarna började prata om vilka mediciner och opiater som skulle användas, presentationsrunda och hejsan hoppsan "Nu Victoria har du fått ett läkemedel i armen så nu andas du 3 djupa andetag så säger vi godnatt!"
1, 2 ... Och där var jag borta...

På uppvaket står sköterskorna från min avd bredvid mig och säger att allt har gått bra och bebis mår bra.
Dem ursäktar sig för det dem måste göra och börjar trycka hårt på min mage för att känna att livmodern börjar dra ihop sig. Jag gråter för den smärtan var ingen höjdare. Fick morfin och dåsar av av och till så någon tidsuppfattning har jag inte riktigt. En än gång klämde dem på mig innan dem till sist berättade mer oretligt att bebis mår bra. Den föddes klockan 10.37, var 42 cm lång och vägde 2040g.
Och så kom mening där hon försa sig:
"Bebis mår så bra och är så fin och hon ligger så skönt nu hos pappa!"
En flicka!!! Tårarna rinner som följs av ett enormt lyckorus!
Jag är fortfarande rätt groggy efter narkosen och även 2 doser morfin men så lättad över att det nu var över och snart skulle jag få se henne! Min dotter!

Rullades in på avd 35 (neo) och in på ett rum och i ena hörnet sitter Andreas i en fåtölj med ett litet litet knyte liggandes på bröstet.
Andreas reser sig och lägger henne i min famn och jag är förälskad. Så oerhört liten men så fantastisk och fulländad på alla sätt och vis.

Mamma älskar dig
💗 Felicia Johanna Helgestad 💗

Bildbomb från dem första dagarna