Theodors förlossningsberättelse

Allt startade i början av April 2016.
Jag hade väldigt mkt sammandragningar och förvärkar men kände mig ändå inte hindrad att ha saker planerade.

Söndagen den 10 april (om jag minns rätt) var Andreas och Ludwig på gustavsvik själva. (hade varit där ihop helgen innan men det var riktigt varmt och tungt för mig så denna gången ville jag inte)
På eftermiddagen fick jag förvärkar med 3-5 min mellanrum. Dem var hanterbara till den grad att det hjälpte att jag satt på knä framför soffan så jag kunde luta överkroppen mot soffkanten och vagga fram och tillbaka. I 3 timmar satt jag så och började känna osäkerhet utifall jag skulle behöva ringa gustavsvik receptionen för att få tag i killarna.

Men rätt som det var helt plötsligt slutade det bara och kroppen återgick till det normala som om inget hade hänt.

Killarna kom hem ett par timmar senare och dem märkte inget annorlunda på mig.

Tror vi hade ett möte på måndagen som fortlöper som vanligt och sedan hämtade vi ludde från skolan. Tisdagen tog jag det lugnt. På onsdagen den 13 april, vårt BF datum fick vi ett hastigt samtal om att vår kyl och frys skulle bytas ut. Dem skulle komma inom 30 min och bad oss tömma dem gamla. Vi fick lite bråttom då vi skulle iväg på möte ganska kort därefter o vi hade en buss att passa.
Men vi satte fart. Plockade ut alla kyl o frysvaror samt skåpen över.

Det var tungt och vi fick snabba på. Dem kom dit och fraktade ur dem gamla skåpen och jag passade på att dra fram dammsugaren och fixade rent på glovet och väggen bakom. Mannen kom upp igen och såg mig fläta lite och frågade när det var dags varpå jag svarade att vi är beräknade idag och han tappade hakan och gratulerade.
Jag insåg att jag var tvungen att gå till bussen så andreas fick stanna kvar och plocka in allt och ta cykeln sen isället.

Mötet gick bra, hade några tydliga sammandragningar under mötet och fick blunda/andas genom några obehagliga förvärkar men även det gick över.
Åkte sen till skolan för att hämta Ludwig och möts av en väninna som frågar om det är långt kvar varpå jag igen får säga att vi är beräknade idag. Hon ifrågasätter varför jag är så långt hemifrån och jag svarar bara att sålänge jag känner att det går bra så är det lugnt.

Kommer hem och allt är som vanligt. Jag är trött och oerhört svullen men matlagningen fixas och läxor etc. Det vanliga liksom innan jag placerar mig i soffan. Kvällen är som vanlig. Ludwig kommer i säng mellan 21-21.30 och sen satt andreas och jag och tittade på någon serie.

Vi la oss runt 23 tror jag.
Klockan var ca 01.20 när jag vaknade av liknande värkar jag hade på söndagen och hinner tänka snabbt att det är nog inget. Så jag lyckas somna om.
03 vaknar jag av värkar igen och denna gången såpass obehagliga att jag inte kunde ligga kvar i sängen men jag ville inte väcka andreas ännu. Sätter mig på golvet framför soffan som sist och försöker andas och vagga igenom värkarna. Tänkte flera ggr hur jag skulle klara det själv tills klockan 06.30 då ludde skulle upp för skolan.

Men vid 04 tiden går det bara inte mer. Värkarna kommer med 2-3 min mellanrum så nu väcker jag andreas och strax därefter ringer jag mamma och ber henne komma. 04.20 är mor här och jag kryper runt på golvet för att fixa iordning en väska med kläder och saker åt Ludwig som han ska ha med sig till mina föräldrar senare. Mor ber mig ringa ambulansen så vi ringer in och får prata med förlossningen. Säger till dem att värkarna kommer ännu tätare med 30 sekunder till 1.5 min mellanrum men dem tycker inte det låter som jag är så redo och vill inte skicka en ambulans. Hon ber mig ringa efter taxi om ett tag isället och försöka ta det lugnt.

Min mor ville inte ta det svaret vilket jag är tacksam för så vi beslutar hastigt att skriva en lapp vid luddes dörr (utifall han skulle vakna) att vi åkt in men att min mamma snart skulle vara tillbaka.
04.40 kommer vi in till förlossningen.
Dem tittar på oss och säger jasså ni kom in fort.
Blir invisade in i ett rum. Blir uppkopplad till maskiner, dropp insatt, monitorn på magen kopplas in.. 05 ska dem göra undersökningen för att se hurpass öppen jag är och kvinnan säger något i stil med;
"Ja det va bra ni kom in för du är 10 cm öppen! Bara huvudet som behöver komma ner lite till så kommer nog krystvärkar snart igång"

Fick lite smått panik över hur nära det va nu men samtidigt en sån häftig känsla.
Värkarna hade nu tilltagit mkt i styrka så fick börja använda lustgasen. Hamnade rätt snabbt i min egna lilla bubbla. Ca 05.30 började krystvärkar komma och jag ville krysta på en gång men fick inte. Väntade fortfarande lite mer på att huvudet skulle sjunka ytterligare lite.
Kroppen tar verkligen över och gör nästan allt per automatik men det var riktigt jobbigt att inte kunna "följa med" krystvärken.
Vet att Andreas pratade med mig emellanåt och stod nära mig. Han frågade mig om han skulle ta foton och tror jag svarade "det spelar ingen roll" vilket är ett ganska diffust svar förstår jag ju nu.. :/
Men Andreas var vid min sida hela tiden. Kände mig väldigt trygg och glad över att få dela denna stunden med honom.
Min klippa! 😍😚❤

Minns att jag vid några tillfällen började halvskrika i lustgasmasken att jag inte orkar mer samtidigt som jag visste att det var nära. Min kropp skakade häftigt under krystvärkarna och det kändes lite som att man inte kunde kontrolera sig alls.

Klockan blev 06 och strax därefter fick jag börja krysta.
Tyckte själv inte att det behövdes så många innan han kom ut 06.25 (men vet inte antalet på riktigt så svårt och säga på hur många det egentligen var)

En sådan lättnad när han var ute och lades på bröstet. Han skrek och var så fin!
Dem vägde honom 2780g, mätte honom 49cm och han var helt perfekt.
Han låg hos mig en stund men sen märkte läkaren/barnmorskorna att moderkakan inte ville komma ut så då fick han ligga hos pappa en stund för jag fick mer o mer ont. Det var ett högt antal personer er i rummet nu. Några tryckte hårt på min mage medan några drog i navelsträngen. Fick någon medicin som skulle göra att livmodern skulle dra ihop sig och pressa ut moderkakan men det värkade förgäves. Mot slutet pratades det om att om vi inte fick den snabbt skulle dem ta mig till operationssalen och snitta mig. Men efter 1 timme eller mer fick dem ut den och läkaren skulle nu sy ihop mig.

Vad jag minns står läkaren framför mig och håller mig med ena handen på mitt ben och säger " du har 2 små bristningar som jag skan sy ihop" samtidig som hon visar med fingrarna hur små.
Tror att det värsta är över men nu får jag nästan panik över hur ont det gör. Får lokalbedövning som jag inte tycker hjälper ett dugg. Använder lustgasen som gör mig snurrig och lugnare men inte smärtstillande.
Tycker det tar en evighet och önskar inte min värsta fiende den känslan.
Än var inte allt över. Pga att moderkakan fastnade blödde jag kraftigt så jag blev väledigt yr och svimfärdig flertal ggr så jag fick fyllas på med 2 enheter blod innan jag började känna mig ok igen.

Runt 09 tiden lyckades jag förmå mig att ringa mamma och berätta läget. Hon var helt lyrisk och hade berättat för klassen att hon väntade samtal från oss och var så glad när jag ringde.

Nu kände jag att vi kunde börja njuta av BEBIS 😊
Satt och pratade namn och Theodor kom vi överens om ganska snabbt men sen fastnade vi lite på mellannamnet men bestämde sedan Gabriel.
Så Theodor Gabriel föddes blev hans namn. Betydelsen känner jag var viktigt då vi väntat och längtat och kämpat så länge.

Theodor betyder Guds gåva
Gabriel betyder Guds kämpe

I och med min hjärtformade livmoder med en skilvägg i mitten fick han redan från start kämpa för att göra plats och ytrymme till att växa sig starkare.
Han är vårt lilla mirakel!

Andreas mamma kom förbi en snabbis innan hon skulle till jobbet.
Sedan blev vi flyttade till avd 23.
Där får man i vanliga fall inte ta emot besökare mer än syskon men i och med att jag var beordrad sängvila efter blodtransfusionen fick även mina föräldrar komma in tillsammans med Ludwig och hälsa på en kort stund.

Så såhär såg det ut dagen vår lilla prins kom till jorden i full fart 😊