Dubbelt upp - På gott och ont

Det började igen med ett positivt test, måndagen den 25 aug.
Gjorde testet väldigt spontant o trodde inte att det skulle ge utslag men det gjorde det.

Glad men direkt nervös, rädd o orolig... Visste inte hur jag skulle tänka inför denna gången. 4:de gången jag blir gravid. Hur skulle det gå nu?
Kunde jag ha otur igen efter Alla tester som ändå varit normala?!

Ett par veckor gick, jag mådde illa och var konstant trött. Hade denna gången INGEN mensvärk alls så tankarna gick mkt mot hoppet, kanske var det denna gången som skulle gå bra. 

Onsdagen 10 sept var vi på första ultraljudet. Hittade hjärtslag o det såg bra ut. 

Andreas tyckte han såg något ovanligt men Barnmorskan pratade då om olika vinklar som ultradjudsstaven uppfångar bilden.

Men; på lördagen den 13 började jag störtblöda! Sa till Andreas att nu händer det igen men jag har inte ont så jag orkar inte åka in nu.... 

Avvaktade tills söndagen, ringde och förklarade läget. Barnmorskan i telefon började då ge mig förhoppningar om att det inte kanske var någon fara eftersom jag inte hade ont. Hon sa dock att det var fullt på avd så klarade jag vänta en dag till vore det bäst. Så, söndagen gick o jag ringde igen på måndagsmorgonen den 15 sept. o bokade en tid till 11 snåret. 

Kom dit, tog lite prover o fick vänta över en timme... TUR är det väl att jag är tsm med en underhållande komiker som kan få mig att kikna!
Andreas höll mig gigglandes och avslappnad under hela tiden vi fick sitta...

Väl inne var det samma barnmorska som tog emot oss förra gången så jag fick sätta mig i gynstolen direkt.

Då händer det!!! 

Vi ser bebis o vi ser hjärtat som fortfarande slog! Och så strax bredvid såg vi även ett syskon vars hjärta också slog! Detta var något vi drömt om och nu var det verkligt! Vi väntade TVILLINGAR! 

Helt i chocktillstånd kollade barnmorskan runt så det såg bra ut, och det gjorde det förutom ett hematom (blodansamling) i livmodern.
Hon bad sin överläkare att kolla också och bekräfta tvillinggraviditeten.
Andreas hade rätt att han såg något mer än bara en bebis efter första UL ! ;) 

Vi kom dit, 99% säkra på att vi inte skulle se ett hjärtslag, går ut därifrån med vetskapen om att det nu var 2 små hjärtan som tickade.

Helt obegripligt men så underbar känsla!
Kändes som att detta var vår kompensation för allt skit Vi gått igenom! Nu var det väl ändå vår tur! :-) Helt magiskt var det och det tog lång tid att smälta det! detta var verkligen en dröm som blev sann! På en gång började huvudet snurra om planer och hur framtiden skulle se ut, tankar kring att bebisarna skulle komma i samband med min systers bröllop i Norge - skulle jag kunna resa eller ej, vad för klänning kan jag ha som höggravid....... MASSOR med tankar o känslor som bara på sekunden poppar upp. 

Vi fick dock förbereda oss på att hematomet skulle kanske komma att blöda igen men så länge jag inte fick ont skulle vi inte bli oroliga. (vilket alltid är svårt oavsett)

Blödde lite närmaste dagen efter UL men hade inget ont. Tog det mest lugnt, försökte att inte anstränga mig så mkt fysiskt. 

Veckan gick, berättade för familjen och tog dagarna som dem kom. Mådde piss nästintill hela tiden. Kräktes efter i stort sett varje måltid, Blev yr så fort jag rörde mig snabbare än en sköldpadda. Hade en konstig känsla av växtvärk i magen - (så som barnmorskan beskrev, livmodern stretchar),

och så blev det lördag, 20 sept. Idag gick vi in i v.9

Vi var iväg hos ett par vänner där Ludwig fick testa på att rida som han länge längtat efter sedan han gjorde det några ggr som 4a åring.
Vi var där ett par timmar och sen kom vi hem. Efter en liten stund hemma fick jag minimal mensvärk i ljumskarna och jag tänkte att det är nog för att jag stått upp en del längre idag när vi varit ute.
Så jag sätter mig o försöker hitta en skön sittställning. 

Men så nyser jag en gång och känner på sekunden hur det forsar längsmed benen. Skyndar till toaletten o det bara kommer mer o mer o mer.... 

För varje minut som går ökar krampen till det dubbla hela tiden. Blöder genom kläder o allt flera gånger. 

Jag säger till Andreas att det är nog dags att ringa efter ambulans. Ville inte spekulera men hoppades på att bebisarna var ok o att det enbart var hematomet som ställt till det.

Andreas ringde och det dröjde inte mer än 10 min tills dem var på plats. Andreas satt med mig hela tiden och kunde lugna mig såpass att jag inte började hyperventilera. Han packade iordning lite saker jag behövde ha med mig. Han andades med mig o höll lugnet som jag just då behövde. Kändes så hemskt att behöva åka hemifrån ännu en gång och lämna killarna ovetandes kvar hemma. 

Barn från hela området stod utanför porten o i trapphuset när jag gick ut med ambulanspersonalen. Alla ville se och kolla vad som hände. 

La mig på britsen bak i bilen. Svara på några frågor, mätte blodtryck o satte en infart i armvecket.
Dem ringde sen in till avd 23 o så var vi på väg.
17:55 kom vi fram på sjukhuset. 

Jag hade skitont.
Kom upp på avdelningen, lades in, fick smärtstillande.
Och så blev det dags för UL.

Att göra vaginalt UL när man har skitont är INTE kul! Instrument som ska tryckas hit o dit o så för att inte tala om när dem samtidigt ska trycka på magen för att känna livmodern från utsidan!
Jag höll andan under tiden som han kollade på skärmen och så ser jag hur han skakar på huvudet och jag går sönder inombords återigen! 

Han förklarar att han ser båda bebisarna men kan inte hitta hjärtslagen....... Han börjar prata mer termer och nämner något om "septum" och hjärtformad livmoder och så pratade han om en ev skrapning.

Allt bara snurrar och gör så åt skogen ont och detta händer nu för 4:de gången!!!!

Våra änglar små, ni älskade två <3

Kom tillbaka till mitt rum, Ringde Andreas och förklarade läget och det är så fruktansvärt att behöva ta det över telefon när jag allra helst av allt vill kasta mig i armarna på honom o bara sjunka ihop och känna hans närhet o trygghet. Att kunna dela sorgen i samma stund ihop o inte på två olika ställen.

 Så tungt att veta att dem satt hemma själva utan kontroll o vetskap om vad som skulle hända osv.

Fick mer smärtstillande, nu morfinpreparat intravenöst. Detta gör att jag direkt blir snurrig, kallsvettig o illamående. Går en halvtimme eller så, mår mer o mer illa,kräks några ggr samtidigt som jag är halvsovandes sittande då jag känner mig påverkad.

 Natten går med ännu ett till UL för att se om operation behövdes akut eller om kroppen fixar det själv.
Avvaktar tills morgonen o gör ännu ett nytt UL o konstaterar att jag slipper skrapas iaf men kommer på återbesöket den 30:de få veta mer om min livmoder, ev remiss till röntgen och fertiliteten.

Timmarna gick, jag fick avsluta fastandet och fick både frukost o lunch med bara någon timmes mellanrum.
Händer inte så mkt mer nu. Gjort alla undersökningar, fått massa smärtstillande så nu var jag "klar".

Jag fick åka hem. 

Ludwig kom ut i hallen och kramade om mig o Andreas kom efter. 

Jag hade så ont fortfarande o var så ledsen o det kändes så skönt att igen få hålla om Andreas o känna att han höll om mig. 

Stod länge i hans armar o bara kände närhet. <3 Älskar dig underbaraste <3

4 graviditeter och 5 förlorade barn. Allt sedan det första plusset den 19 nov 2013. 

Känns så obeskrivligt svårt ....

Bortsett ifrån all smärta och sorg känner jag mig så förbannat arg och ilsken!
Jag kan inte för allt i världen inte förstå hur läkarna kan ha missat formen på min livmoder under 4 graviditeter! Tänk om dem sett det redan vid första tillfället och då haft en plan för att gå vidare. Så oerhört frustrerande!

Jag känner mig så oerhört misslyckad! Varför blir jag så lätt gravid om min kropp inte kan behålla graviditeten? Vad är det för fel? Är detta mitt helvete på jorden? Vad har jag gjort för att förtjäna denna smärta? 

Så många frågor och jag vet att det bara är dumma "hjärnspöken" men den starka känslan av misslyckande är densamme oavsett vetskap eller ej. 

5 små änglar... Högt älskade och efterlängtade från från allra första stund, nu saknade.... 

                                  KÄRLEK  
                                                                  SORG
                                                                                               SMÄRTA

Nu då? Vardagen tar ingen paus, saker måste fortfarande göras oavsett om man vill eller inte. Dagarna stannar inte upp bara för att jag skulle önska det.

  Ena dagen väntar vi tvillingar och nu inte.

Har sådan smärta, delvis pga "livmoder-kramp-tabletterna" jag tagit nu sedan i söndags för att snygga till livmodern som dem så fint sa, men också en sådan värk i hjärtat och i kroppen som är helt obeskrivlig. Vill bara krypa in under skinnet på mig själv, dra mig i håret tills det lossnar, skrika för full hals, slå sönder saker, gråta tills tårarna tar slut och börja om igen... DET GÖR SÅ ONT !!!!