Jag berättar...

Hösten, julen och nyår...

Tisdagen den 19 november 2013 visade graviditetstestet positivt!
Vilken lycka!!
Ville bara skrika högt och berätta för hela världen på en gång men tidigare hade Andreas och jag kommit överrens om att vi skulle vänta så länge som möjligt. Ett fåtal fick dock veta tidigare, min psykolog, våra behandlare, ett par av våra närmaste vänner som vi umgicks med men ingen som i sin tur hade kontakt med våra familjer.
Veckorna gick, jag mådde illa konstant, hade feber då och då, fick blödningar och blev orolig men barnmorskan sa det var normalt.
Hade jättesvårt att faktiskt tro och ta till mig att det verkligen var vår tur. Hade flertal tester hemma som jag gjorde med jämna mellanrum o alla visade positivt.
Runt v.10 började det långsamt sjunka in o nu var det en vecka kvar tills avslöjandet på jul.

Dagen före julafton köpte vi i stort sett ett helt rum med bebissaker, leksaker o en näst intill ny emmaljunga vagn. Det var tidigt o det visste vi men till det priset vi fick var det inte så svårt val. Sakerna fyllde upp vårt vardagsrum till en början men vi lyckades sedan sortera o packa det så det står i ena halvan av vårt sovrum nu ist. Helt plötsligt blev det ännu mer verkligt. Jag var nu i v.11 o bara sådär hade vi bebissaker överallt o avslöjandet kom närmare.

På julafton detta året var vi med Andreas familj och då skulle Ludwig få vara den som berättade genom att ha på sig t-shirten som det stod "jag ska bli storebror" på. Hans önskemål var att farmor skulle "öppna honom" som ett paket, så vi fixade ett kort o ett rött sidenband som vi knöt runt hans finkläder.
Farmor läste kortet o alla var samlade runtom. Hon fick öppna Hans väst o skjorta för att kunna läsa hans t-shirt.
Efter Grattis o kramar var det mat <3
En riktigt fin kväll med familjen.

Dagen efter åkte vi till mina föräldrar och denna gången skulle vi berätta på ett annat sätt. Jag hade köpt två bodys och skrivit "mormors <3" på den ena och "morfars <3" på den andra och slagit in i paket. Vid middagen fick dem var sitt paket och dem blev jätteglada!
Dem hade båda haft sina misstankar men inte velat fråga då det var viktigt för dem att det kom ifrån oss.
Fler Grattis o kramar o det kändes så skönt att nu få dela mes sig av nyheten.

Under dessa veckorna har jag haft flera blödningar o varje gång fått höra att det är normalt o inget att oroa sig över. Trots det var jag nästan alltid orolig ändå.
O sen, v.12, dagen innan nyår, då hade jag haft måttliga blödningar i 4-5 dagar i streck men nu också fått sådan kramp så jag ringde kvinnokliniken. I och med att jag var så långt som v.12 ville dem ha in mig akut för undersökning.
Ringde mamma för att höra om dem hade möjlighet att skjutsa och hålla Ludde sällskap men dem hade ingen bil just då men fixade Taxi så jag kunde ta mig in snabbt. Bejbi fick vara hemma med Ludde o det kändes jobbigt att åka iväg själv men hade inget val.
Kom dit, tog blodsocker, urinprov, blodtryck och fick sen vänta på doktorn.
Hon kände o klämde på mig o gjorde sen ultraljud. Hon tittade en lång stund och sa sen att hon kunde se livmodern och att det var en graviditet men att processen avstannat runt v.7 (storlekmässigt) och att det inte fanns någon hjärtaktivitet.
Det värsta tänkbara var på väg att hända och det knöt sig inombords. Hon frågade om jag ville se o jag nickade osäker och såg där på skärmen vår lilla men inget rörde sig.... :'(
Hon förklarade vad som skulle hända nu i och vad jag hade för valmöjligheter. Men i och med att jag redan börjat blöda kom vi fram till att avvakta med mediciner eller skrapning då kroppen nu kanske fått kontroll på vad den behövda göra.
Jag grät och visste inte alls hur jag skulle förmå mig att ta mig hem för att berätta för mina killar.
Fick en ny tid och började gå. Gick runt ett tag, kollade busstider.... Tårarna bara rann, kunde inte hejda det.
Tog mig på bussen, satt vid fönstret. Kändes som en evighet o tårarna fortsatte att komma...
Gick av bussen o började gå hemmåt. Stannade några min utanför så jag kunde samla mig ett ögonblick innan jag gick in. Ludde mötte mig i dörren och det första han frågade var "hur var det med bebisen?!" fick ont i hjärtat men bad honom om att vänta lite på rummet så jag kunde prata med pappa först. Jag satte mig i soffan i armarna på Andreas o det brast återigen. Tårarna strömmade och jag försökte förklara vad  som hänt och nu brast det även för honom. Ludde kom och vi förklarade vad som hänt och han blev rödsprängd i ögonen och försökte hålla tillbaka tårarna och bara satte sig och tittade tomt i luften.
Timmen gick o jag satt fast i Andreas armar. Kunde inte röra mig...
Efter en stund reste han sig för att andas ut o Ludde satte sig i mitt knä. Han höll i så hårt o låg så tungt i min famn.
Kändes så hemskt o tungt att låta honom bära en sådan sorg över något vi Alla längtat så efter o skuldkänslorna kom.
Detta var inte rättvist.
Kvällen känns diffus o tanken på att berätta för våra familjer kändes så svår i o med att vi nyligen berättat nyheten o att vi ändå hade väntat såpass länge för att detta inte skulle hända.

En oerhört jobbig kväll.

Men än var det inte över. Vissheten om att kroppen snart skulle behöva göra sig av med det vi längtat efter var outhärdligt. Jag visste inte hur det skulle kännas. Visste inte vad jag väntade att se. Natten kom och jag sov inte speciellt mkt pga smärta och att jag dessutom blivit förkyld så jag fick andnöd flertal ggr.
Morgonen kom och det var nyårsafton.
Jag blödde mer o hade mensvärk o energin var i botten.
Hade ingen ork att göra något speciellt under hela dagen bortsett från att jag tog mig i kragen o gjorde middag på eftermiddagen.
Väl vid runt 18 tiden på nyårskvällen, under tiden vi åt började det.
Krampen blev så tilltagande och det började störtblöda.
Tårarna kom återigen då jag visste att nu händer det.
Hela kvällen gick åt till krampanfall efter krampanfall ....
Avslutning på det gamla året o starten på det nya blev inte alls som vi tänkt oss.

Lyckades iaf ta oss ut en sväng vid midnatt o firade in det nya året så gott vi kunde under omständigheterna.

Det blev ett omtumlande nyår för oss alla tre och mkt att bearbeta inför det nya året.
Nu är det torsdag, två dagar efter nyår.
Jag har fortfarande kramper till o från och vi kämpar med att ta oss igenom både fysiskt o psykiskt.

Även fast man alltid fått höra att missfall aldrig är någons fel och inget man kan göra något åt har man ändå tankar som snurrar. - Var det fel av mig att bowla i tidig graviditet? Har jag överansträngt mig eller varit oförsiktig? ....

Just nu är det en dag i taget som gäller o jag hoppas snart att smärtan går över... 

Dem bästa hösten o den bästa jul, avslutades som det värsta tänkbara nyåret..... :'(