George Valentin - Förlossningsberättelse

Vet egentligen inte vad jag vill få ut av detta men kände för att skriva lite...

Jag har inte jobbat på över ett år och det tär på mig lika mkt som det skrämmer mig att söka nya jobb.
Jag vill vara social, jobba och känna att jag utför något vettigt och kanske till och med tillför något. Och inte tala om att faktiskt få jobba och kämpa för dem pengar man får. Allt det utfgör något viktigt och detta har jag helt tappat bort då jag inte är i form med min kropp.
Då jag inte kan/bör jobba med (dagis) det jag är utbildad för (barnskötare) måste jag därför vidga mina vyer vad gäller jobbsökandet och det är SVÅRT!
jag har inga administrativa erfarenheter eller kunskaper och inte någon butikserfarenhet. Jag har inte körkort...
Jag känner mig handikappad som måste leta efter möjliga "utvägar"/"genvägar" ist för att faktiskt kunna se saker i ett större perspektiv.
Att leta efter ett anpassat jobb finns inte !
Det får inte vara för fysiskt då jag får ont i fötter och rygg av att gå och stå mkt, men det får heller inte vara för stillasittande då jag också då får ont i rygg och axlar.
Nog för att bröstförminskningen har gjort skillnad och jag är så tacksam att det är över men jag är inte helt återställd för det.
Och bara det att jag fick avslag från ortopedkirurgen att göra operationen som sista utväg kändes som ett slag i magen.
Jag vet att han hade mitt bästa i åttanke och han ville givetvis inte skada mina fötter ännu mer om operationen mot all förmodan inte skulle gå vägen. Jag vet jag vet jag vet att det var för min skull... kunde inte hålla tillbaka tårarna ändå när han sa nej och inte gav han mig heller några andra idéer om hur vi skulle gå tillväga.
Jag har haft ont läääänge. Längre än jag själv borde stått ut med.
Vet inte hur länge man ska hålla på och kämpa för sin sak. För ens hälsa!
När ska man lägga sig och ge upp? Ska man finna sig i att ha ont och inget hjälper?

Är bara genuint trött på detta och önskar att det snart kan ta slut.
Jag känner mig begränsad och det hindrar även mina nära. Jag tar ut det på dem genom att jag inte "klarar/orkar" saker som jag borde göra som 25 åring.
Jag borde inte vara konstant trött, ha huvudvärk och ha ont i leder och muskler. Jag borde inte tappa tålamodet/humöret för småsaker. Jag borde vara glad och pigg och njuta av livet och min familj.

Jag har mkt annat i tankarna kring andra saker som händer/hänt som inte behöver tas upp här specifikt mer än att det faktiskt är annat som händer. Det är viktigt att det händer nu och inte längre fram då det skulle orsaka mer bekymmer men även fast det är en positiv sak att det händer nu är det fortfarande tungt och kämpigt.

Plugget rullar på... fortfarande lite kämpigt med en del men blev iaf godkänd på första proven i matte och naturkunskap... väntar nu besked på hur det gick på andra matteprovet + att nästa naturkunskapsprov är nu på fredag (wish me luck)

Jag har fått kuratortid på vårdcentralen senare i nov så får se hur allt kommer se ut då. Hoppas på att få lite ordning i torpet så man kan släppa vissa saker.

Hur ska man pussla ihop allt; fysiskt mående - psykiskt mående - ekonomi - stress - plugg ??

Massa bubbel, ord och tankar...